Det är återigen som för ett år sedan. Samma månad, samma känslor, samma uppbrott. Nästintill. Hur orkar man då? Hur kan man fortsätta, om igen när ett år eller två inte ens hinner gå innan ett år eller två börjar om igen. Det kan inte förväntas att en människa ska klara av det.
Spänner axlarna än mer. Snart går de väl sönder. Krackelerar.
Samma gamla olika. Förändras så snabbt att hon inte hinner se att hon förändras tillbaka till samma gamla. Spända. Uptighta. Oroliga. Det som aldrig ändrades var förmågan att tänka. För mycket. Tills allt värkte. Tårarna hopar sig, tränger sig ut.
De kryper tillbaka. Smyger. Gamla tvångstanker, eller nojjor. Vad kallas det? Som när något spetsigt i toaletten, sticker sönder. Sårar. Alltid där. Alltid sönder.
Klockan stannar. Står still hela kvällen. Står still hela dagen. Du vet du borde lämna. För att inte brista. Men du kan inte köra i mörkret, mellan tårar och skakningar. Du kan inte även fast du borde. Han kan inte låta dig. Så du skakar hos honom ändå. Utan tröst. Det sårar med och utan honom. När han kommer till dig och när han inte gör så. När han svarar och när han låter bli. Du bara värker. Du gör ont. Kroppen.
