Så jag sitter här och käkar frukost i solen. På gräset. I Kolunda.
  Håkan hellström sjunger om magiskt och tragiskt och edelweiss och jag njuter med tidningen och tomat- och mozzarellatoasten och dricker svalt vatten och allt är underbart och kunde inte varit bättre. Fast. Men. Det kunde varit med dig.
  Det kunde varit en av de få stunder vi hade, som förra sommaren, som var underbara. De få få få få dagarna. Bara vi, bara vi två. En tredje speciell dag. Nästan fanns det bara två, kanske tre. Tre bra dagar på hela sommaren. Hela året? Vad byggde vi vårt förhållande på?
  Så jävla mycket kärlek.
  Anton! Jag saknar dig en bra dag. Det skulle varit vi. Bara vi.